Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

SKOTTLOSSNING?

 

Hon låg på soffan i vardagsrummet och en känsla av trötthet och ensamhet sköljde över henne. Dagen hade varit jobbig med 2 bråkiga småbarn och massor att plocka upp ur flyttkartongerna.

De hade flyttat in för 2 veckor sedan, men än tyckte hon inte att hon fått någon som helst ordning. Det var som deras saker inte passade in någonstans i det nya huset. Lasse, hennes man, hade blivit glad över det nya jobbet som lastbilschaufför där han hade möjlighet att tjäna mycket mer än på sitt tidigare jobb, eftersom han nu fick långkörningar vilket betydde traktamenten och andra bonusar. Men det medförde också att han var hemifrån flera dagar i sträck. Visst behövde de stärka sin ekonomi och hon hade också tyckt att det verkade bra. Men hon hade inte räknat med att känna sig så totalt ensam och övergiven. Ensam på en liten ort där hon inte kände en människa ännu  och där det bara fanns hon för barnen de flesta dagarna, och nätterna, i veckan.

Usch, inte börja lipa nu och tycka synd om sig själv. Hon klev upp och gick ut i köket för att städa undan efter kvällsmaten och hon var ju tvungen att sätta på en tvättmaskin också.

Hon tyckte att pojkarna blivit mer klängiga och gnälliga sista veckan. Theo som nyss fyllt 2 år och Tim 4-åringen frågade hela tiden efter pappa och fast hon försökte förklara att pappa var tvungen att vara borta och jobba och snart skulle komma hem igen, så dröjde det inte lång stund innan de kom och frågade igen. Tim hade blivit riktigt arg tidigare under dagen och bara slängt sina leksaker omkring sig och skrikit att pappa skulle komma NU. Lille Theo var ju inte sen att ta efter sin storebror, och så hade den mesta tiden av dagen förflutit. Gott att de somnat ganska snabbt efter hon lagt dem i alla fall.

Hon städade undan och satte på tvättmaskinen och såg att klockan var nästan 11. Hon var för trött att titta på TV så hon bestämde sig för att gå och lägga sig. I morgon var det ju fredag och Lasse skulle komma hem framåt eftermiddagen. Hon kastade en blick ut genom köksfönstret och hon såg bara en blek spegelbild av sig själv i rutan och utanför ett kompakt mörker. Hon ryste till lite, det hade varit svårt att vänja sig vid mörkret och tystnaden efter att ha bott mitt inne i en storstad. Första nätterna hon var ensam hade hon knappt kunnat sova, det var alldeles för tyst och mörkt. Hon hade då satt på radion och en liten lampa vid sängen fick vara tänd och då kunde hon äntligen koppla av från obehaget.

                                                                  ----------------------------------------------

Nästa morgon vaknade hon tidigt med en känsla av välbefinnande. I dag skulle ju Lasse komma hem. Glad i hågen tog hon en snabb dusch och på vägen kikade hon in i pojkarnas rum. De snusade fortfarande fridfullt i sina sängar.

Hon satte på kaffe och bredde sig en franska med ost. Satte sig vid köksbordet och njöt av denna tidiga frukost. Hon såg sig omkring, och faktiskt, det såg ju riktigt trivsamt ut i köket nu. Hon hade inte tyckt om placeringen av bordet i går, men det var nog inte så dumt i alla fall.

Förmiddagen gick i ett huj, pojkarna var glada när hon tog med dem ut i trädgården så de fick leka i sandlådan som Lasse gjort åt dem, och gunga i den nya gungställningen de köpt förra helgen. Tim satte sig med sina legobitar medan hon städade undan och Theo tog en sovstund efter lunchen. Allt kändes nästan för bra, nu väntade de bara på att Lasse skulle komma hem.

Han kom vid 3-tiden och sen fick han ägna sig åt pojkarna de närmaste timmarna därefter. De blev så uppspelta över att pappa var hemma så det var ingen hejd på dem. Först vid middagen som bestod av kycklingfilé och ris, fick de en chans att prata lite. Lasse berättade då att han stannat till vid kiosken i byn på vägen hem. Där hade han träffat en man som innan han blev sjukpensionär också hade kört lastbil. De hade pratat en stund och till slut hade mannen, som hette Gunnar, frågat om inte Lasse och hans familj kunde komma till honom på kaffe i morgon. Lasse hade sagt att det kunde de gärna, med tanke på att de ännu inte hade några bekanta i byn.

-Vad tycker du Lena? frågade han, visst vore det väl kul att komma ut lite, lovade att vi skulle komma vid 3-tiden i morgon. Han bor ca 5 km utanför byn.

Hon visste inte vad hon skulle tycka, men varför inte, kunde ju vara skoj att se vad det var för folk som hennes Lasse stött på. Så de bestämde att åka dit. Kvällen gick fort, de hade mycket att prata om när de nu inte setts på flera dagar.

Lördag förmiddag gick åt att handla och planera för tomt och hus. Ännu var det för tidigt att plantera blommor i trädgården, men hon ville gärna diskutera med Lasse hur de skulle ha det.

-Inte för mycket rabatter och sånt bara, sa Lasse, jag tänker då inte rensa ogräs och barnen behöver mycket gräsmatta att leka på. Gräsklipparen kör jag ju gärna, men ogräset får du ta hand om!

De hade nog ganska lika uppfattning om det mesta så det skulle nog inte bli några problem. Stadsbarn som hon var, så visste hon inte så mycket om blommor och rabatter i alla fall. Så lite grann till att börja med skulle nog bli bra.

                                                                   ------------------------------------------------

Vid halv tre var de klara att ge sig iväg på sitt första besök i sin nya hemby. Lasse hade fått vägbeskrivningen av Gunnar och trodde nog att han skulle hitta dit.

De kom ut på en grusväg strax utanför byn och den skulle de följa i ca 2 km och sedan vänster in på en väldigt smal väg. Verkade mer som en skogsväg än en vanlig väg så hon hoppades att de inte skulle möta några bilar där.

- Är du säker på att det här är rätt väg, frågade hon flera gånger.

- Jodå, han sa att det var en mycket smal väg sista kilometrarna så det är nog rätt, svarade han.

De åkte nu uppför en ganska brant backe och högst upp på högersidan låg ett stort grått hus. Det fanns gardiner i fönstren så det bodde säkert folk där. Men ännu var de inte framme. Gunnars hus skulle ligga där vägen slutade, hade han sagt. De fortsatte nerför backen på andra sidan och efter en skarp kurva så kunde de se ett litet rött hus längst bort mot skogen. Framför huset fanns igenvuxna åkrar. Synen var som tagen ur en film hon sett en gång, där familjen bodde i ett gammalt soldattorp.

De stannade på planen framför huset och ut genom dörren kom en ganska rundlagd man i ca 35-års åldern. Han hälsade dem välkomna och Lena tyckte genast om honom. Han verkade så okonstlad och naturlig i sin framtoning.

-Välkomna in i vår enkla boning, sa Gunnar med skratt i rösten.

Inne var det ganska skumt, inga lampor var tända och det mulna vädret ute gjorde inte saken bättre.

-Här är min fru, Lisbeth, sa Gunnar när hans fru uppenbarade sig i hallen.

Hon var ännu rundare i figuren än sin man, med mörkt ganska stripigt halvlångt hår. Men hon hade ett fantastiskt stort leende när hon tog dem i hand och hälsade dem välkomna.

- Gå in och sätt er i rummet så ska jag sätta på kaffepannan, de små vill väl ha saft kan jag tänka? och så kan ni ju leka med Molly hon är där inne i rummet.

Flickan satt på golvet, med ryggen mot oss,  med en hög bokmärken spridda omkring sig. De såg bara hennes långa ljusa lockiga hår, och Lena reagerade över att hon inte vände sig om när de kom in.

- Molly är döv, sa Gunnar och gick fram till flickan och sa någonting till henne med teckenspråk. Hon reste sig upp och vände sig mot besökarna. Lena trodde hjärtat skulle sluta slå, när hon såg henne. Hon var så vacker så man tappade andan men samtidigt var hennes stora mörkbå ögon så sorgsna, nästan livlösa på något sätt. Hon gick fram till besökarna och tog i hand och neg så fint. Pojkarna tittade hon bara på och sen gick hon och satte sig med sina bokmärken igen.

De satte sig i den stora bäddsoffan som stod utmed väggen och Lena frågade pojkarna om de ville leka med Molly. Men de satte sig tätt intill på varsin sida om henne och sa inte ett ljud. Gunnar och Lasse började diskutera lastbilar och var de hade kört i Sverige och hade snart en livlig diskussion på gång. Lena försökte flika in ett ord här och där men visste inte så mycket vad de pratade om egentligen. Hon tittade istället på flickan där hon satt och lyfte ett bokmärke i taget och verkade studera dem väldigt noga.

Rummet var tydligen det enda som fanns i huset vad hon kunde förstå. Så det var både vardagsrum och sovrum. Gardinerna var tjocka och tunga och täckte det mesta av det enda fönster som fanns därinne. Inte undra på att det var så skumt.

Efter vad som tycktes som en evighet kom så Lisbeth in med en bricka och började ställa fram kaffekoppar och saftglas. Lena frågade om hon kunde hjälpa till med något. Men Lisbeth bara skakade på huvudet och hennes breda leende verkade som fastklistrat i ansiktet. 

-Ni får ursäkta, sa Gunnar när hon försvunnit ut i köket igen, men Lisbeth har lite krångel med nerverna sen Molly föddes och har lite svårt att umgås med folk vissa dagar, och idag verkar det vara en sån dag tyvärr.

Synd, tänkte Lena, för Gunnar verkade så pratglad och snar till skratt. En sån person som man bara gillar direkt så hon kunde mycket väl förstå att Lasse nappat på hans inbjudan. Hon såg nu att det bara var framdukat tre koppar och två glas, så då skulle tydligen varken Lisbeth eller Molly ha något, märkligt.

Strax kom Lisbeth in med ett fat varma bullar och en termos kaffe som hon ställde på bordet.

-Varsågoda och ta för er, sa hon och muttrade sen lite obegripligt att hon var tvungen att göra nåt i köket men fortfarande med ett stort leende som nu kändes lite märkligt. Hon försvann ut i köket men kom genast tillbaka med en tillbringare med röd saft som hon ställde ner utan att säga något innan hon gick ut igen.

Lena tog då termosen och hällde upp kaffe till dem alla tre och frågade Gunnar om inte Molly ville ha lite saft också.

- Nej, när hon håller på med sina bokmärken så vill hon inte bli störd utan hon får ta sen när hon själv vill, svarade han. Hon skulle bli helt tokig om jag tog bort henne från bokmärkena nu.

Lena funderade på om det var något mer som var på tok med flickan, än att hon var döv. Hon hällde upp saft till pojkarna som fortfarande verkade som om de önskade sig långt därifrån. De fick varsin bulle och de såg lite gladare ut.

                                                                  ----------------------------------------------

När de nästan druckit färdigt sitt kaffe och Tim börjat dra henne i armen och viska att de kunde väl åka hem nu, så hördes en skarp smäll, glas som krossades och ett illtjut utifrån köket.

Alla verkade som förstenade i sina rörelser i rummet, utom Molly som lyfte upp ett nytt bokmärke att studera.

- Men vad i helvete, vrålade Gunnar och for upp ur fåtöljen och med Lasse och Lena i hälarna sprang de ut i köket. Där nedanför diskbänken satt Lisbeth och skakade och grät.

-Någon sköt på mig, hulkade hon fram, jag stod vid diskbänken när någon sköt rätt in genom fönstret, jag kunde ju ha blivit träffad, någon vill döda mig!

Lena såg den krossade rutan ovanför diskbänken och hukade sig själv ner ifall det skulle komma fler skott.

Gunnar och Lasse sprang ut på gårdsplanen men såg inte ett spår av någon människa där.

- De kan ju hålla till borta vid skogen, sa Gunnar som trodde att några pojkspolingar fått tag i ett vapen. Bäst vi går in och ringer polisen sa han till Lasse.

Lasse tyckte det var märkligt om någon på den korta stunden redan hade hunnit bort till skogen och gömma sig där, men det kunde ju finnas andra gömställen på baksidan av huset, men han ville inte utmana ödet genom att gå dit och kolla.

Lena gick, dubbelvikt för att inte träffas om något mer skott skulle komma infarande genom fönstren,  in till pojkarna, som satt hopkurade i soffan i rummet och bad dem att stanna kvar där så länge medan hon tittade vad som hänt i köket. Hon såg att de var nära tårarna bägge två men när hon sa att de fick ta varsin bulle till så verkade det som de lugnade ner sig. De satt där väl skyddade från fönstret så hon trodde det var säkraste platsen för dem, och Molly satt ju skyddad på golvet.

Hela hennes inre var i uppror. Det här var ju inte klokt. Inte kunde väl folk bara skjuta in genom fönstren utan vidare. Hon som var van vid storstaden där det så ofta hände hemska saker, fast hon själv aldrig upplevt något. Skulle hon  så här ute i glesbygden få uppleva ett skottdrama mitt ute i ...ingenstans... otroligt, hon kunde inte tro på det fast hon nyss bevittnat det.

Gunnar kom in och tog telefonen i hallen för att ringa till polisen. Lena bad Lasse gå in och hålla pojkarna lugna medan hon försökte lugna Lisbeth som fortfarande satt och skakade på golvet nedanför diskbänken.

-Var försiktig och gå inte ivägen för fönstret ifall det kommer något mer skott, sa Lasse.

Lena kröp på golvet fram till Lisbeth och försökte få henne med sig in i rummet. Hon satt nu helt stilla och blicken flackade fram och tillbaka. Lena förstod att det nog var chocken som höll på att släppa. Så hon bara satte sig bredvid henne och strök henne lugnande över armen. Snart tittade hon på Lena med klara ögon och sa:

- Vad var det som hände egentligen, såg ni den som sköt?

Lena svarade lugnande, att personen nog försvunnit långt härifrån nu och det var bäst att de gick in i rummet tills polisen kom. Lisbeth tittade lite frågande på henne och sa att hon tyckte inte de skulle ringa polisen för det var nog bara ett skott som gått fel när någon varit ute och jagat. I alla fall följde hon med Lena krypandes utmed köksväggen för att undvika att synas från fönstret. De tog sig in i rummet och fick Lisbeth att sätta sig i en av fåtöljerna.

De diskuterade vad som hade hänt under tiden de väntade på polisen. Lisbeth sa inte så mycket bara nickade eller skakade på huvudet när de frågade henne om hon visste någon som ville dem illa. Hon sa ett par gånger att hon tyckte det var onödigt att polisen kom dit. Men Gunnar var bestämd på att de måste komma och kolla så det inte fanns några vandaler kvar i omgivningen. Han verkade relativt lugn men såg blek och spänd ut. Lilla Molly verkade helt oberörd av det som hände runt omkring henne, hon hade tittat upp och sett sin mamma där, men återgick genast till sina bokmärken.

Efter vad som tycktes som en evighet hörde de äntligen en bil stanna ute på gårdsplanen. Theo och Tim hade nu blivit riktigt tjuriga och ville bara åka hem. Lasse tog med sig bägge pojkarna in på toaletten när Gunnar gick för att öppna för polisen. Han tog med bägge ut i köket för att visa och förklara vad som hänt. En av dem kom sen in i rummet för att prata med Lisbeth när det hördes en skarp knall igen. Lena for upp och såg sig om efter pojkarna, men visst ja, de var ju på toaletten. Poliserna sprang ut och ropade något om att skottet kom uppifrån skogen vid backkrönet. Lena följde efter dem ut, hon kände sig nu fullt delaktig och kroppen darrade av spänning. Poliserna hade parkerat sin bil bortvänd från vägen och nu startade den inte! Den yngre av poliserna hoppade ur och skrek nåt om jävla bil som måste krångla nu.

Utan att egentligen tänka efter sprang Lena fram till sin bil som stod vänd åt rätt håll ropade till polisen att hoppa in så skulle hon köra. Förmodligen var detta något helt regelvidrigt, men adrenalinet flödade både hos Lena och polismannen så han hoppade in i hennes bil och hon gasade iväg i full fart, runt den skarpa svängen och uppför backen och där stod det en bil parkerad bredvid det grå huset och en man höll på att plocka ur något ur bagageluckan.

-Stanna, vrålade polismannen och Lena tryckte bromsen i botten så det kändes som om de skulle kastas ut genom framrutan.

Han hoppade ut ur bilen och med handen vid pistolhölstret närmade han sig mannen medan Lena satt kvar och kände en upphetsande spänning i hela kroppen. Hon kunde inte höra vad de sa men hon såg att polisen slappnade av efterhand de pratade och snart kom han tillbaka till bilen. Han sa att familjen som bodde i huset precis hade kommit hem och när de trott sig höra ett skott var det säkert bara bildörren som slagit igen. Deras hus låg ju så högt och mannen visste att det brukade eka neråt Gunnars hus när han smällde igen dörren hårt. Polisen såg lite skamsen ut och sa att det var egentligen förbjudet att åka med en privatperson när det gällde såna här saker som kunde ju ha varit farligt, han hade inte tänkt sig för sa han, medan Lena vände bilen genom att backa upp på husets garageinfart och köra tillbaka till Gunnars hus, spänningen började släppa och hon kände sig nästan lite fnittrig. Vid huset höll den andra polisen på att vända bilen som han nu fått igång, men stannade när han såg att vi kom tillbaka.

Lasse stod utanför dörren med bägge pojkarna och såg lagom glad ut.

- Är du helt från vettet! utbrast han när hon berättat vad som hänt, tänk om det hade hänt något då hade våra pojkar inte haft någon mamma mer kanske. Lova att aldrig göra något sånt igen.

Det fick hon ju lova och hon förstod nu hur dumt hon burit sig åt. Men spännande var det fnittrade hon lite inom sig själv.

De fick sen prata med poliserna om vad som hänt och sedan bad de om att få åka hem. Gunnar var ledsen över allt som hänt och hoppades att de skulle kunna träffas någon annan gång när allt lugnat ner sig.

                                                              --------------------------------------------------------

Den första tiden efter händelsen med skottet, pratade de ofta om det som hänt men efterhand så kom vardagens vanliga sysslor att uppta deras sinnen. Lena träffade några trevliga tjejer i affären som hon började umgås med och där pojkarna också fick jämngamla lekkamrater. Ibland förde hon Gunnar och Lisbeth på tal men ingen av hennes nyvunna väninnor kände till dem. Jo, Gunnar stötte de på ibland i affären eller på byn när han kom körandes på sin moped. Men ingen visste något om hans fru eller lilla dotter, de hade aldrig sett dem ens.

Ett par veckor senare läste Lasse en lördagsmorgon i lokaltidningen om en kvinna som tidigare utsatts för vad polisen trott, skottlossning egentligen själv orsakat hela uppståndelsen genom att kasta en sten genom köksfönstret samtidigt som hon smällt en kastrull hårt i diskbänken. Kvinnan hade hela tiden hävdat att hon utsatts för mordförsök men polisens tekniska utredning hade visat något annat. Kvinnan hade förts till sjukhus för undersökning och det visade sig att hon led av schizofreni, alltså var det hennes "andra jag" som utfört handlingen och hon själv hade ingen aning om att det var så. Hon skulle nu få behandling på psykiatrisk klinik.

Lasse pratade med Gunnar på telefon ibland, men det blev inte så ofta,  han hade berättat att Molly nu fått åka till en dövskola ca 10 mil hemifrån och bara kom hem på loven så det blev rätt ensamt där ute i skogen. Lasse sa att han var välkommen att hälsa på  när han hade lust men än hade det inte blivit av.

Gunnar ringde en dag i början av juni och hade varit väldigt uppåt när han meddelat Lasse att nu skulle Molly komma hem på sommarlov och Lisbeth som blivit mycket bättre skulle vara hemma några veckor nu i juni. Både Lasse och Lena blev glada för Gunnars skull. Nu skulle väl allting bli mycket bättre för dem.

Lördagen efter midsommar stod det i tidningen att Gunnars hus brunnit ned och att både Far och dotter befunnit sig i huset och befarades ha omkommit i branden. Av Lisbeth fanns inte ett spår och lokalbefolkningen uppmanades att höra av sig om någon sett till henne.

På måndagen bekräftades historien, de hade hittat Lisbeth hopkurad under en gran i skogen och helt utom sig hade hon erkänt att hennes "andra jag" bränt ner huset. Meningen var ju att hon själv också skulle ha brunnit upp eftersom ingen ville veta av en mamma som gjort sin dotter döv, genom att slå henne över öronen när hon skrek så mycket som liten,  men hon blev så rädd för lågorna när hon försökte ta sig in i huset igen så hon sprang till skogen istället.

Lena satt helt orörlig och såg för sitt inre den underbart vackra lilla flickan och förstod nu de sorgsna ögonen och hennes stillhet som troligen berodde på att hon aldrig kunde lita på att hon inte skulle bli slagen om hon skrek eller bråkade.

 

                                                                                              

 

 

 

 

 

.

              

 

  

    

 

    

  

       

                

 

 

 

 Länkar till gif-bilder som jag inte gjort själv:

www.mikesfreegifs.com

www.vargen.de

 

Tapeten har jag själv gjort och

Här har jag hämtat knappar: