Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

OFÖRKLARLIGT

 

Här kommer jag att lägga in några oförklarliga, händelser jag varit ute för. Skulle vara roligt om du som också varit  med om något skickar in din lilla story till mig på mailen så lägger jag in den här, anonymt eller  med en länk till din sida, jag tycker detta är ett mycket intressant område och vill gärna höra vad andra varit med om......

 

   

                VISST FINNS DET SKYDDSÄNGLAR ...eller?

                    

Den här händelsen inträffade när jag var i tonåren och jag kommer aldrig att glömma den känslan jag upplevde då.

Jag och min kompis brukade hjälpa till på ett stuteri med att motionsköra deras ponnytravare. Den här lördagen var det kompisens tur att köra deras hingst. Vi använde en träningssulky, det kunde bara sitta en person på sätet men sulkyn hade en järnram runt omkring och där satt den av oss som inte körde då.

Vi hade en bra runda vi brukade köra på ca 8 km, som mest bestod av små, smala och lite trafikerade  grusvägar. Det var en vacker sommarlördag och vi pratade och nojsade som vanligt under turen. Vi var alltid noga med att hålla långt ut till vänster (det var vänster-trafik då) på vägen,  för det var en hel del  skarpa kurvor på vägen.

Efter ett tag satt vi bara tysta och njöt av färden o klappret från hovarna, jag satt på järnbalken på sulkyns högra sida,  och en bit framför oss såg vi den skarpaste kurvan som till vänster hade  öppen åker och på högersidan en ganska hög stenmur. Vi kände ju väl till den, så hingsten fick sakta av till skritt och kompisen höll väl ut till vänster i god tid före kurvan.

Plötsligt hörde jag mitt namn ropas, Pia!  jag vände mig mot kompisen o frågade vad hon ville. Vadå, sa hon, jag har inte sagt något. Nähä..tänkte jag, hörde väl i "syne" då. Men några sekunder senare hörde jag igen, snett bakom min vänstra axel, PIIAAA! högt och samtidigt dovt, det var ju inte kompisens röst hörde jag ju nu. Det var så nackhåren reste sig när jag vände mig om och såg....ingenting. -Gå över till andra sidan sulkyn! sa rösten snabbt och uppfordrande..Jag tror nog att jag bara satt och gapade och rörde mig inte ur fläcken. Strax efter kände jag en mycket hård knuff där bak strax under min vänstra axel och rösten en gång till. Flytta över till andra sidan nu!! Och nu blev det fart på mig, hoppade ner från järnbalken och runt till andra sidan och satte mig på balken där. Känns bättre att sitta här sa jag till kompisen som undrade vad jag höll på med.

Sekunderna efteråt gick allting så fort, vi var nu framme vid den skarpaste böjen i kurvan och fram bakom stenmuren från andra hållet såg jag fronten på en bil, sen vet jag inte mycket mer än jag kände en hård duns, såg hingsten resa sig på bakbenen medan jag flög i en båge ut på åkern på vänstersidan och landade mjukt med huvudet några millimeter från en stor sten.

Blev nog lite paralyserad först men tog mig upp på benen och tittade mot vägen. Där stod bilen med intryckt kofångare och högerskärm som hade krockat i järnbalken på sulkyn, exakt där jag knappt en minut tidigare suttit och dinglat med mina ben!!!!

Det var ett äldre par som körde, de klarade sig utan skador, och hade haft solen i ögonen när de kom fram ur kurvan och inte upptäckt oss. Hingsten som blev träffad vid höger bakben hade skenat iväg neråt vägen med min kompis hängande med halva kroppen ur sulkyn, dit hon kastats vid kollisionen. Men hon fick stopp på honom efter 3-400 meter , hon klarade sig också utan större skador, lite skrapsår och blåmärken. Värst var det med hingsten vi fick hjälpas åt med att trycka en skjorta som hon slet av sig mot det stora sår hingsten hade på benet medan vi väntade på att veterinären kom och sydde honom.

Jaa... vad hade hänt om jag suttit kvar på samma plats? hade jag haft några ben att gå med idag?  och VEM var det som ropade och KNUFFADE mig i ryggen?

Visst måste det finnas skyddsänglar..../Pia

 

     

 

UFO eller vad?

Nästa oförklarliga händelse som jag minns, hände när jag var i 23-års åldern. Jag var då ofta med min f.d sambo, när han körde lastbil över halva Sverige. En kväll när vi var på väg hem, klockan var nästan halv 12 på kvällen, och vi åkte genom ett skogsområde ca 5 mil hemifrån. Vi hade radion på och det var dags för något program vid 23.30, hörde att de sa på radion att programmet strax skulle börja.

Tyckte plötsligt att jag skymtade, som något riktigt mörkt snett framför mig åt vänster där det var en öppning i den annars täta skogen. I nästa sekund blev allting kolsvart!! Lyset på bilen slocknade, instrumentpanelen lyste inte, radion tystnade, det hördes inte ett ljud från motor eller någonting. Vad ska jag säga... kändes som ett vacuum, totalt stillestånd, om du förstår hur jag menar.

I nästa sekund, som det kändes, så satte radion igång, lyset tändes och bilen rullade på vägen! Jag snarare anade än såg det mörka försvinna bortåt över trädtopparna till höger. Såg absolut inget konkret föremål eller något utan bara ett kompakt mörker... Min sambo och jag utbrast samtidigt "Vad i h....e var det"! då visste jag ju att detta verkligen hade hänt, inte något som bara jag upplevt. Vad som sedan fick nackhåren att resa på sig var att jag såg att det gått 5 minuter och alltså inte bara de sekunder, som vi bägge upplevt det hela som.

Hur i hela friden hade vi kunnat vara kvar på vägen i 5 minuter om bilen rullat? Alltså måste även lastbilen ha tvärstannat i samma sekund som det mörka kom över oss. Men hur kan det gå till, vi körde ändå i ca 70-80 km och ett tvärstopp borde ju i rimlighetens namn ha känts ordentligt. Men ingenting av någon stöt eller nåt sånt. Bara en kompakt mörk, totalt tystnad och denna vacuum-känsla direkt!!!!

Vi diskuterade ju detta hela vägen hem, men kunde inte hitta någon som helst rimlig förklaring. Men vi trodde att vi hört liksom ett vinande ljud när det försvann åt höger, men jag är inte hundra procent säker på det.

Jaa.. vad ska man tro? har i alla fall ännu inte någon förklaring på vad som hände. UFO? Någon form av magnetfält (men där borde ju ett tvärstopp ha känts tycker jag)?

I alla fall något oförklarligt---/Pia

 

                                                                                                                                     

 

Här kommer ett bidrag från en Zoominare som mailats till mig, tycker det är intressant att få höra andras berättelser:

VEM STOD I FÖNSTRET!?

Här kommer en berättelse, dock inte självupplevd, men både min syster och hennes make var med om den.

Våra föräldrar bodde tidigare i en gammal gård ute på landet som tjänat som tjänstebostad till skollärarinnor.
De ägde även de gamla skolan som inte längre var i bruk men där förvarade min far mest sina verktyg och snickerimaskiner.

Våra föräldrar hade vid det här tillfället varit utomlands i två veckor men skulle komma hem och jag tänkte åka till dem och baka en tårta för att visa hur mycket vi saknat dem.

Jag talade med min syster om saken och hon skulle också komma förbi men lite senare.

Sagt och gjort, jag tog sonen, som var två år, på cykeln och körde till mor och far och bakade tårtan.
Allt tog dock mindre tid än jag beräknat så jag låste huset och åkte till en annan av mina systrar som bor ett par gårdar ifrån mor och far.

Efter en stund kommer syster nr.1 dit också, tillsammans med sin make, hon är väldigt "uppe i häsch" och berättar att de kört in med bilen på mor och fars gårdsplan och tittat upp mot huset, sett någon i fönstret på bottenvåningen och trott att det var jag så de hade vinkat glatt....
Då kliver "personen" i fönstret åt sidan utan att hälsa tillbaka.
Min svåger säger då till min syster: "Har ni bråkat nu igen eftersom hon inte kan hälsa?"
"Nej, inte vad jag vet" svarar min syster.
De kliver nu ur bilen och går upp mot huset, finner det låst och tycker att jag är en besynnerlig prick eftersom jag beter mig så märkligt.
De låser upp och går in, söker överallt men huset är tomt!

Jag ska tillägga att min svåger inte tror det bittersta på annat än det som går att förklara på naturlig väg men detta har han svårt att bortförklara för han såg ju klart och tydligt att "någon" stod vid fönstret...

Ja, detta var mitt bidrag till det oförklarliga. / Teresa


                                                                                                                    

 

"ENERGITJUVEN"

Undrar just om någon annan varit ute för det här fenomenet?

I alla fall hände detta när jag var ca 28 år gammal. Jag jobbade då på en kombinerad bensinmack och barservering.

Det hade börjat en ny personal i disken en morgon jag kom till jobbet och när jag hade en lugn stund tänkte jag att jag måste ju gå och hälsa på henne. Sagt och gjort så gick jag ut i diskrummet där hon stod och spolade av disken. Hejsan sa jag lite hurtigt och presenterade mig och frågade vart hon kom ifrån osv. Lite småprat några minuter medan hon gjorde klart det hon höll på med och jag stod då i dörröppningen ca 3 meter från henne.

Började känna mig lite snurrig i huvudet men inget onaturligt. Strax var hon klar med disken och satte på maskinen, torkade av sig om händerna och kom fram till mig och sträckte ut handen. -Måste väl hälsa ordentligt sa hon. I samma ögonblick jag tog tag i hennes hand, började hela rummet snurra - det kändes som om allt blod rann ner från huvudet på mig och benen började darra. Släppte taget och backade matt undan, mumlade nåt om att jag måste fortsätta jobba och formligen stapplade därifrån.

Trodde ju att jag höll på att bli sjuk och satte mig på en stol ute i butiken där jag jobbade, som tur var så fanns det inga kunder där då. Efter ca 5 minuter kände jag mig som vanligt igen och skakade av mig det hela med att det var något tillfälligt som hänt.

Men jag upptäckte efter en tid att varje gång jag kom närmare, den här tjejen, än ca 2 meter, så började det igen. Jag blev helt matt, precis som om all kraft rinner ur en och benen bara vill vika sig under en. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men man har ingen som helst energi kvar i kroppen känns det som.

När detta inträffat en 4 - 5 ggr så gick jag aldrig mer i närheten av den här tjejen, och inte kände jag av dessa symptom heller sen. Hon stannade inte kvar mer än ett par månader och sen dess har jag aldrig sett henne mer.

Funderat en hel del på detta, men det måste helt enkelt ha något med energi att göra... någonting i denna persons energistrålning som sög åt sig av min när vi kom alltför nära varandra!? Knäppt? kanske...men jag hittar ingen annan förklaring.  Eller är det något oförklarligt ...../ Pia

 

 

                                                                                                                                 

 

 

VARSEBLIVNING ?  

 

 Vet  inte om det är detta som kallas varseblivning , men jag tror det i alla fall.  Detta hände när mina 3 äldsta barn var i ca.  5 - 8 års ålder .

Jag var i köket och höll på med något och barnen busade som bara 17 inne i  TV-rummet.  Jag gick in och sa till dem flera gånger .."nu får ni lugna ner er innan någon gör sig illa " ... De var verkligen uppe i högvarv och jagade och busade runt soffor o bord, ja ni som har småbarn vet ju hur det kan va ibland, man får ingen hejd på dem.

När jag så för tredje eller fjärde gången gick in i rummet för att säga åt dom att lugna ner sig så kom dessa ord bara utan vidare från mig själv, utan att jag över huvud taget tänkt det :

" Hörni vi ska leka en ny lek nu , lägg er ner på golvet allihop" ungarna bara tittade på mig och undrade vad som var på gång. Ja, jag visste inte själv vad jag egentligen menade !  Men sen gick de och la sig på golvet alla tre.   "Blunda nu och så tänker ni på en stooor grön äng" fortsatte jag , egentligen utan att veta vad jag sa, " och där mitt på den stoora gröna ängen, växer det en liten jättefin vit blomma.  Kan ni se den ?" frågade jag .

Barnen låg nu precis stilla med stängda ögon och jag riktigt såg hur de ansträngde sig för att se den vita blomman.  "Ja, nu ser jag den sa något av barnen (jag kommer inte ihåg vem det var) ..så fin den är!"  "Ser ni den också?" frågade jag de andra två och strax så hade också de fått syn på den vita blomman. 

Kommer ihåg att jag just i den stunden, i den otroliga kontrasten med nu total stillhet och lugn jämfört med några minuter tidigare då det varit fullt ös i rummet, kände ett inre lugn men samtidigt vemod.

Just då ringde telefonen.  Det var min dåvarande sambo som ringde och meddelade att barnens farfar precis hade avlidit helt plötsligt och oväntat i hjärtinfarkt.  Visserligen låg han på sjukhus men av en helt annan anledning och det var ingen som trodde att det var slut med honom så snart.  Jag blev på något sätt inte överraskad av beskedet. Precis som om jag inom mig redan visste det fast det inte nått hjärnkontoret. 

Jag gick in till barnen som faktiskt fortfarande låg kvar helt lugna på golvet. Och jag sa,  som den naturligaste sak i världen till dem: "den lilla vita blomman är en hälsning från farfar som nu har åkt upp till himlen". 

Alltså visste jag inom mig om det hela innan beskedet kom och jag ville att barnen skulle uppleva det hela på ett lugnt och stilla sätt när de fick veta detta.  Men jag lovar er, att jag var inte själv ett dugg medveten om att detta besked skulle kunna komma.

Intuition...varseblivning... inte vet jag, men så är det./ Pia

 

 

                                                                                                                                    

 

                                                                                                                                                                                                                          

 NATTLIG FLYGTUR !!!

Det jag nu ska skriva, är den största upplevelse som jag någonsin varit med om. Frågan kvarstår ännu i mitt huvud... har detta verkligen hänt? Är alltsammans bara en dröm? .... Visst kan man drömma mycket konstigt som ibland känns som det verkligen hänt....sådana drömmar brukar dock falla i glömska allt eftersom tiden går eller  kännas mer eller mindre diffusa på något sätt. Den här upplevelsen är ändå precis lika stark och verklig för mig idag som då det hände för många, många år sedan.

Ska inte gå in på några detaljer om  det hela, men kan säga att allt började med en blixtförälskelse, på avstånd,  som på något sätt gjorde att hela mitt sinne upptogs av den här mannen. Såg honom ungefär en gång i veckan och visste egentligen ingenting om honom. Men mina tankar uppfylldes av den här mannen dygnet runt. Tänkte mycket  intensivt och då menar jag verkligen i n t e n s i v t  på honom, i en slags önskan att han skulle nås av mina tankar (tja, ungdomen). Men ingenting hände, han såg över huvud taget inte mig.

Så vaknade jag då en natt ..... inte i min säng.... utan jag svävade i luften UTANFÖR mitt hus......

precis ovanför den stora eken som stod vid ena gaveln av huset... tittade bakåt och såg en sträng av ljusskimrande stoftpartiklar som gick som ett band ifrån mig , där jag var, och in genom mitt sovrumsfönster!!!!

Sakta så gick det upp för mig att detta verkligen hände, här och just nu... om man säger att det "pirrar" i magen, så var det en liknande känsla som kom över mig då. Fast mer som en "pirrig" obeskrivligt lycklig vibration i hela mig, som gjorde att den kanske förlamning, som först drabbade mig när jag förstod att jag verkligen var utanför min egen kropp, nu släppte.  Såg mig runt i den stjärnklara natten och såg hela området runtomkring från ovan, och känslan går bara inte att beskriva med vanliga ord, de räcker inte till..... 

Så plötsligt dök tanken på den här mannen upp igen och allt blev svart.....

Nästa ögonblick stod jag i ett för mig helt främmande kök.....vid diskbänken stod "mannen" med ett glas i handen och vid köksbordet stod en kvinna i en röd kappa. Jag VET mycket väl att jag hörde dem gräla och hårda ord for omkring runt dem. Vet att kvinnan just kommit hem och jag lovar att jag hörde vartenda ord de sa, men förmodar att det inte var meningen att jag skulle komma ihåg dessa.....

De "pirriga" lyckliga vibrationer jag tidigare känt, kändes nu enbart obehagliga och jag kände hur jag drogs bakåt på nåt sätt och allt blev svart igen.....

Vaknade på morgonen, och kände mig ganska så omtumlad och tyckte själv att det var en märklig dröm jag haft. Jag hade ju inte den blekaste aning om vart den här mannen bodde eller om han hade någon fru eller sambo, så jag undrade själv vart jag fått allt ifrån.

Mitt intresse för mannen hade totalt slocknat efter den natten och jag tänkte inte mer på honom. Men så ca. 2 veckor efter händelsen fick jag se mannen och den här kvinnan,  som jag kände igen från min "konstiga natt" ,  på stan...och hon hade också samma röda kappa på sig!!!!

Har detta verkligen hänt? Kan än idag känna den lyckokänsla jag hade när jag insåg att jag svävade utanför min kropp, när jag tänker på det. Och allt är så skarpt och tydligt inristat i mitt minne..så jag är benägen själv att tro att det jag upplevde var verkligt, med risk för att bli tok-förklarad....

Ja, vad tror du själv ....?

 

    

     

 

  Här kommer ett nytt bidrag från en av mina Zoomin-vänner, riktigt spökigt med flygande porslin.....eftersom hon har mer att berätta så väntar jag med spänning på fler händelser...

Så här skriver Maja:

Jag har hela tiden haft en närvaro vid min sida, som jag inte kan förklara, sedan barnsben.  På något sätt känns det tryggt. Har haft många upplevelser, både goda och onda.  Men ska börja med detta:

Jag bodde i en stuga som kallas Sotarstugan, och den är ökänd för att vara hemsökt, men jag är van och lät mig inte skrämmas. Innan jag flyttade dit bodde min syrra där och en dag hände något bisarrt.

Hon var gift med en från Indien och denna dag så hade han besök av en svensk kompis från Jehovas Vittnen.  Jag och syrran satt tillsammans med dom i finrummet och pratade. Plötsligt så klirrar det i glas från köket! Jag och syrran går dit ut och blir mött av detta:  Från diskstället kommer det tallrikar susandes emot oss, och i golvet med kras, tallrikar, glas, bestick!  Indiern och kompisen hör detta och kommer ut i köket, och jag ser på han från Jehovas bli vit som lakan i ansiktet när det kom en tallrik mot honom.  Han tog bena fatt och sprang ut.  Strax därpå upphörde glaskastningen och det blev lugnt.

Jag och syrran visste vad detta berodde på.  Nu ska du höra: Dom första ägarna till Sotarstugan kallades Sotar-Axel och Anna. Han var en suput, men Anna var religiös, men hon hatade Jehovas vittnen! Så när denna person trädde in i Sotarstugan, blev Anna förbannad!  Detta par "går igen" i Sotarstugan och passar på hela tiden, och man märker med en gång om det är nåt som är fel eller nåt dom inte tycker om.  Jag bodde i stugan i 3 år och stortrivdes, och blev passad jämt. Och det hände massa saker där som inte kan förklaras..... /Maja

 

                                                                                                       

 

Ännu ett bidrag från Maja som handlar om reinkarnation, denna historia har visats på TV-4 för några år sedan och ingen har kunnat förklara detta.

Så här skriver Maja:

Min syster fick en katt för några år sedan,  och vi blev lite konfunderade över hur han såg ut.  Rambo var hans namn, röd och vit,  men med 3 st lodräta/vågräta streck som var formade som 3 kors på hans rygg!  Vi fick svaret på varför så småningom,  för denna katt hade någons själ i sig!

Vi satt och pratade om våran döda far en dag, och Rambo satt på köksbordet. Vi skojade lite om pappas namn, och när vi nämnde det namnet så flög katten i synet på syrran! 

Vi fattade inget först, så vi testade en gång till.  Jojomen ett anfall!

Vi blev sittande och undrade om Rambo var våran  far??  Vi lade märke till flera saker med katten, som vi knyttade till våran far, han skulle jämt följa med till kylskåpet och kolla, och hur han gjorde är svårt att förklara, men sedan en annan dag hände något finurligt ute med Rambo.  Katter är ju rovdjur, inte sant?  Men icke Rambo!  Han ville rädda en fågelunge (stare) som ramlat ur sitt bo, och han bar den in till syrran och lade den framför  hennes fötter. Vi tog hand om den och döpte den till Gusten.  3 veckor senare hände något finurligt igen med Rambo.  Jag satt ute i hamocken och läste en bok,  när Rambo kommer ut.  Vid ingången hade syrran en liten blomsterhage, och Rambo började gräva där.  Hade han aldrig gjort förut ... Han grävde, tittade på mig, jamade,  grävde, tittade igen på mig och jamade, sedan gick han runt huset jamandes, och rakt upp på stora vägen, och över på andra sidan in i skogen.  Jag tänkte inte mera på detta, och gick in.

Fem minuter senare hör jag sedan en smäll, och syrran och jag kikar upp mot vägen ... där låg Rambo död. Påkörd. Då förstod jag vad han menade  med grävningen... Samma vecka dog oxå Gusten, fågelungen  i min hand av nån anledning, oxå han med lite besynnerlige saker för sig.

Samma natt hade jag en dröm, och det här är lite sjukt, tycker jag, men vet idag varför.

Jag drömde om min far, han stod ute  och sa så här till mig:  Nu har du sett mig som din Far, som katten Rambo och fågeln Gusten.  Nu kommer du aldrig att se mig mera, du klarar dig själv. (Det förklarade ju dom 3 korsen på kattens rygg!)

Jag vaknade sen och gick ner till syrran min och sade att jag haft en dröm.  Jag började berätta....Hon fortsatte!  Vi hade haft samma dröm hon och jag, och efter det här har ingen av oss  drömt eller upplevt något märkligt när det gäller våran far. / Maja

 

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               

.

              

 

  

    

 

    

  

       

                

 

 

 

 Länkar till gif-bilder som jag inte gjort själv:

www.mikesfreegifs.com

www.vargen.de

 

Tapeten har jag själv gjort och

Här har jag hämtat knappar: