Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

Berättelser om händelser med djur som jag minns

 Hästberättelser:

                                                                                    

Hästmamman

RUNA: Om du läst om Runa så vet du att hon är lite egen av sig. När vi haft henne några år och det kommit in fler hästar i familjen, så blev hon ranghögst i hagen. Efter att under alla år tidigare tillhört de som var lägst i rang i en mycket stor flock så trodde vi hon skulle bli elak mot de andra, för att ge igen! Men inte då. Den första vi köpte, ett welsh-mountain föl, tog hon sig an som sin egen fölunge och skyddade mot allt och alla.

En sommar skulle dessa 2 gå tillsammans med en halvblodsvalack. Valacken blev som tokig i Runa, helt förälskad och ville då givetvis jaga bort det lilla welsh-mountin stoet, som då var ca 3 år. Men icke sa Nicke, valacken jagade den lilla något hysteriskt och vi var livrädda att hon skulle springa ihjäl sig. Men som en furie satte Runa fart och klämde sig emellan det lilla stoet och valacken och med vrål och sparkar höll hon honom borta. Men han gav aldrig upp så det var bara till att ta bort honom därifrån.

När vi fick hem shetlandsstoet Lina uppstod en del konstiga saker. Lilla Lina var bara 4 år och 90 cm hög. Men hon hade stooora tankar om sig själv och satte sig upp emot Runa direkt. Den lilla vrålade som en åsna och backade och backade och slog mot Runa. Eftersom Lina var så liten så tyckte väl Runa hon kunde tåla det, åtminstone ett tag, och gjorde inga försök att sparka utan lade bara bak öronen och hotade henne, då gick Lina undan för en stund men snart var hon tillbaka och muckade mot Runa igen. Det här pågick under några veckor men en vacker dag fick Runa nog.... när Lina varit på henne i ett, i ett så tog Runa och satte tänderna i hennes rygg. Lina sprang iväg en stund men envis som synden så på Runa igen och sedan springa iväg ett stycke. Men nu fick det vara nog.... Runa sprang nu ikapp henne och hur hon bar sig åt vet jag inte fast jag stod och tittade på, men hon fick Lina in under magen på sig och sen hukade hon sig ner och tryckte ned Lina med magen mot backen. Där stod hon ett bra tag tills Lina började grymta, då ropade jag åt henne och gick ner i hagen så Runa gick undan. Efter det fick Runa vara ifred för Lina, ja, småtetas ibland kunde hon göra men inte som förut. Något sånt har jag aldrig sett bland hästar förut, men det var tydligen effektivt. Precis som Runa visste att om hon sparkat en sån liten hade det kunnat gå illa ........

 

Snabb som vinden

LINA SKOTT: Ja, hon hette ju Lina när vi köpte henne och det var vi själva som lade till Skott. När rangordningen var avgjord  kunde vi ofta stå och titta på när hästarna sprang ikapp i hagen. Stora Runa med sina jättekliv, några welsh-mountain i olika åldrar och så Lina. Ofta var det Runa som satte igång kapplöpningen och de andra hängde på. Men Lina är ju shetland och då är man inte så uppmärksam på annat när det finns gräs att äta! Så ofta blev hon på efterkälken när de andra satte fart. Men gud i himlen vad vi skrattade de första gångerna när vi såg Lina sätta fart efter de andra. Hon formligen låg som en rem utefter backen och fick upp en hiskelig fart, så hon kom både ifatt och om de andra utan problem. Maken till låg och snabb galopp vet jag inte jag sett på en sån liten plutt. Som en skottspole och därav fick hon namnet Skott......

LINA RYMMER MED FÖLET!

Lina har väl alltid varit lite av en rymmare så länge vi haft henne. Så vi har alltid varit noga med att kontrollera så inga trådar har hängt ner sig o så för att vara säker på att hon inte skulle komma ut. Men hon stannar ju som oftast utanför staketet där det finns gräs o det är inte svårt att fånga in henne igen.

Men när hon fick sitt sista föl så var hon en gång helt försvunnen en morgon när jag gick ut för att kolla hagen. Den lilla fölisen var väl ca 4 veckor och vi letade runt omkring vid hagen men hon fanns ingenstans. . Otäckt var det ju eftersom det gick en rätt starkt trafikerad väg precis utanför hagen. Ringde runt till alla jag visste var hemma för att be dem hjälpa till att leta och vi följde med bil, cykel och till fots alla tänkbara vägar i närheten, men ingenstans kunde vi se några spår efter dem.  Började till slut tro att någon varit och tagit henne och fölungen.

Så framåt eftermiddagen ringer telefonen och det var från Ridskolan som låg ca 2 km hemifrån. De undrade om vi blivit av med en liten shettis med föl, de hade kommit vandrande så fint in på stallbacken och ställt sig mitt på och  kollade runt där! Så tjejerna hade tagit in dem i en tom box o sen börjat efterforskning om vems det var.

Vi hade ju varit och letet även runt ridskolan tidigare på dagen, men inte sett till något där då. Så det var bara att traska iväg och hämta rymlingarna. Fölisen hade ju haft grimma på sig innan men aldrig blivit ledd, så jag funderade på hur det skulle gå. Men jag la grimskaftet över ryggen på Lina så fölisen gick på insidan vid diket och hon uppfattade det hela som om hon satt fast i Lina, så promenaden hem gick jättebra, trots lastbilar med fladdrande kapell o sånt. Riktig miljöträning blev det! Efter det så rymde inte Lina en enda gång så länge fölisen var kvar. Precis som om hon ville visa den lilla hur världen såg ut utanför deras inhägnad och sen var det bra.

 

kommer mer efterhand minnet återvänder........

 

                                                                                            

 

 Hundberättelser:

 Höftledsproblem?

ATHOM: S:t Bernhardsvalp (se honom under  knappen Hundar) en av fyra valpar som förlöstes med kejsarsnitt. Han såldes till en familj vid ca 10 veckors ålder. Familjen hade haft en del hundar tidigare, men ingen stor S:t Bernhard. Vi berättade ju då att de vanligtvis ser mer eller mindre tokiga ut i sina bakben under sina växtperioder. Men att det växer bort, man ska dock inte anstränga dem i onödan under dessa perioder utan de får ta det mesta i sin egen takt.

Allt gick jättebra och vi hade ganska täta telefonkontakter den första tiden o allt var bra. Men en dag när Athom var ca 7 månader, ringde telefonen och en jätteledsen ägare till Athom sa att hon var tvungen att avliva honom. Han hade blivit så väldigt dålig i sina bakben och orkade knappt inte stå någon längre stund utan bara ramlade omkull. Hon hade precis varit hos veterinären och han hade sagt att hon var tvungen att avliva honom omgående för han hade så grava höftledsfel så han skulle inte kunna resa på sig om några dagar eller högst någon vecka. Först hade hon blivit rädd och tänkt följa veterinärens råd och låta honom avlivas där på stubben.

Men som tur var hade hon kommit ihåg vad vi sagt om bakbenen och om hon fick problem skulle hon höra av sig till oss först och främst. Först försökte vi få oss en bild av hur han verkligen såg ut och trodde att det kanske inte var så illa som hon beskrev, men det var ju svårt så där på telefon. Min sambo och jag diskuterade en stund och bestämde oss för att direkt ge oss av de 15 milen till Athom för att verkligen se om det var så illa som det lät.

Och ja.... det var verkligen mycket illa, han kunde knappt inte ta sig upp och bara halkade omkull inomhus. Men hur lätt är det att gå på ett bonat parkettgolv som hon hade där i rummet? Min sambo som då har långvarig vana av dessa knasiga bakben medgav att detta var nog det värsta som han hade sett i alla fall.  Vi frågade lite om hur han rörde sig utomhus och fick då till svar att de gick en liten runda men han var tvungen att vila sig hela tiden.

Hur rör han sig när han är lös då? frågade vi, men hon hade inte vågat släppa honom lös eftersom de bodde i ett starkt trafikerat område.

OK, det hela slutade med att hon gick med på att vi tog med honom hem ett tag för att se om vi kunde få det hela att bli bättre, annars skulle vi se till att han blev avlivad. Stackars Athom han hade ont, men han viftade på svansen när vi hjälptes åt att lyfta in klumpen i bilen för att åka de 15 milen hem igen.

På vägen hem stannade vi vid första bästa affär och jag rensade lådan med Askorbinsyra, för C-vitamin är något som de verkligen behöver under dessa perioder.

Väl hemkomna blev det ett väldigt liv på de 4  S:t Bernhardshundar som vi då hade hemma, men vi var ju tvugna att skilja dem åt eftersom Athom absolut inte skulle orkat med dem då. Han fick bo i stora hallen och med en suck sjönk han ihop vid trappan till övervåningen. Vi fick i honom en Magnecyl och lite god mat med en hel påse Askorbinsyra i. Tänkte att enda hoppet nu var att ge kroppen en riktig vitaminchock och magnecylen gav ju lite lindring för värken. De 3 första dagarna märktes ingen större skillnad och vi började misströsta och tro att vi inte skulle klara honom, han följde med ut och gjorde det han skulle och sen in o lägga sig nedanför trappan igen. Vi fortsatte att ösa i honom Askorbinsyra i maten som han fick i små portioner flera ggr om dagen. Han fick 2 hela påsar om dagen dessa första dagar + magnecyl. Fjärde dagen vände allt, han stod upp och viftade på svansen när jag kom nerför trappan den morgononen. Innan hade han bara legat och viftat lite på yttersta svansspetsen. Och han följde med mig ut i köket om än på vingliga ben, men inte alls som förut. Jag öppnade ytterdörren och han stapplade självmant ut och lufsade en liten sväng på gårdsplanen. Sedan blev han bara bättre och bättre för varje dag. Började snart låta honom leka lite fritt ute med en boll och jag använde mig då av en liten sluttning där han fick springa som han ville efter bollen och ökade på med några minuter mer och mer för varje dag. 3 veckor senare kunde han leka med de andra hundarna utan att ramla omkull, och efterhand som musklerna kom blev han bara bättre och bättre i sina ben.

Hans matte var uppe och hälsade på honom då för hon hade svårt att tro på vad vi sa i telefon och hon blev jättelycklig när hon såg honom. Vi behöll honom i 1,5 månad sen fick hon hämta tillbaka honom då märktes knappt inget på bakbenen. Hon var tvungen att lova oss att ta ut honom på en plats där han fick vara lös och leka varje dag för dessa klumpedunsar behöver verkligen lära sig att behärska sin kropp i alla riktningar och svängar och inte bara gå i koppel som då begränsar deras rörelser.

Athom höftledsröntgades när han var 2 år gammal. Hade han något höftledsfel? NEJ helt fri i sina höftleder!!!

och 10 år gammal var han sist vi träffades, en pigg och levnadsglad herre......

                                                                        ********************

Vilda Tinka

KATINKA: S:t Bernhardstik. Tinka var undantaget som bekräftar regeln.. En S:t Bernhard är ju normalt en lugn och sansad ras där det inte skyndas på i onödan. Men Tinkas temperament kan nog mer liknas vid en Bordercollie eller liknande. Trots sin storlek var hon oerhört smidig och livlig. Sambon hade lite problem med att få någon ordning på henne eftersom hon inte alls var av det kynne som han var van vid. Gå du med i Brukshundsklubben med henne sa jag så du får lära dig lite om lydnadsträning. Eftersom jag innan jag träffade min gubbe mest haft schäfer o andra brukshundar så ville jag ju gärna lägga mig i träningen och det var inte så lyckat, för enligt honom så behöver inte en Bernhard sådan träning utan de gör ju som man vill ändå . Kanske alla andra men inte Tinka!

Till slut gick han med på att åka några ggr med henne i alla fall. Andra gången han varit på träningen hade de jobbat med inkallning. Tränaren hade skojat med gubben och sagt att det skulle nog ta en stund innan Tinka kom när han kallat på henne för det var ju en S:t Bernhard! Sambon gick iväg ett stycke medan tränaren höll Tinka och så ropade han på henne....swisch.. som en kapplöpningshund, full rulle till sambon. Tränaren skrattade så han låg dubbel och sa att han aldrig sett och aldrig kunnat tro att en S:t Bernhard kunde springa så fort...tja så kan det gå, man ska nog inte ha några förutfattade meningar.

                                                                      ********************

Vakthunden!!!!

VANJA: Ja, att S:t Bernhards normalt är mycket godmodiga och lugna av sig känner väl de flesta hundmänniskor till. Vi skojade ofta om Vanja, att skulle det komma in en tjuv när vi var borta så skulle hon säkert gladeligen hjälpa tjuven att bära ut grejorna och vifta på svansen dessutom.

Men så hände en sak som fick oss att totalt ändra uppfattning.... Vi var ute och storhandlade en dag och precis när vi skulle gå in i affären så kommer en bekant till min sambo ut därifrån, han bor några mil ifrån oss så de träffas inte så ofta. De stannade o pratade och det var något som denna bekant ville låna av min sambo (kommer inte ihåg vad).  OK, sa han åk hem till oss och sätt på kaffet så kommer vi om en halvtimme. Men hunden är väl där? sa bekantingen, han hade varit hemma hos oss ett 10-tal ggr kanske. Men henne har du ju träffat, hon är ju hur snäll som helt sa sambon, det är inga problem hon är ju nästan FÖR snäll. Bekantingen fick nyckeln och åkte iväg medan vi gick in och handlade.

Ja, när vi en halvtimme senare kom hem, mötte oss en OTROLIG syn. Bekantingen satt i en fåtölj i vardagsrummet och när vi kom in väste han....ta bort hunden....ta bort hunden, jag får inte röra mig en gång!!!!!

Vanja tittade uppfordrande, och en liten morrning, på oss och husse sa åt henne att komma. Då blev hon sitt vanliga jag och kom fram o välkomnade oss och gick sen och lade sig i hallen.

Bekantingen sjönk ihop som en säck, efter att ha suttit spänd som en stålfjäder i ca 20 minuter. Han berättade sen att när han öppnat dörren och gått in hade Vanja kommit och hälsat på honom och allt verkade lugnt. Hängde av sig jackan och gick in i köket och satte på kaffet, det var också OK. Sen gick han och satte sig i fåtöljen, han såg att Vanja hade följt honom med blicken när han gick runt och nu när han satt sig i fåtöljen kom hon masande och lade sig framför honom. Så kom han på att han glömt sin mobil ute i bilen och tänkte gå ut och hämta den. Han gjorde en ansats att resa sig, men där var det stopp. Vanja satte sig upp framför honom drog upp mungiporna, visade tänderna och morrade. Bekantingen blev paff och satte sig igen och då lade sig Vanja ner framför honom. Han försökte igen, med samma resultat fast ännu hårdare morrning från Vanja och sen vågade han inte röra på sig något mer.

Så nu vet ni, det finns mer vaktinstinkt i dessa nallebjörnar än vad matte o husse tror.

                                                                      ********************

SNARKhunden VANJA:

Måste bara skriva vad som hände på vår första semester tillsammans med S:t Berhardstiken Vanja. Hon var då ca 5-6 månader gammal och vi skulle ta en lillsemester på en vecka o hade hyrt en stuga uppåt landet. Det var en lång bilresa o eftersom Vanja inte skulle fara illa av att åka bil alltför lång sträcka så tog vi med ett litet tält så vi kunde övernatta på vägen upp.  Vi hittade en liten camping på vägen där det stod ett par husvagnar och några tält. Framåt kvällen var det så dags att törna in, och vår bamsing sträckte ut hela sin långa stora kropp så den fyllde halva tältet och gubben o jag fick tränga ihop oss i andra halvan. Vanja var ju helt slut efter ovanan vid att åka bil så långt så hon törnade tydligen in ordentligt. Efter en stund började hon snarka, vilket väl inte är helt ovanligt för hundar att de småsnarkar lite. Men efter hand så blev snarkningarna högre och högre och till slut hade de nått en hemsk ljudnivå. Tänk dig den högsta snarkning du hört och sen sätt på förstärkare på högsta volym till detta. Vi började ju gapskratta och försökte få henne att sluta men det tog ny fart omgående igen. Gubben sa då:- "Nej, nu måste jag gå ut och visa mig utanför så folk inte tror det är jag som snarkar" pinsamt tyckte han. Jaaa, inte blev det så mycket sömn för gubben o mig men Vanja hon sov riktigt gott hon, men maken till "snarkoman" har vi aldrig mer haft.

                                                           

                                                                     

 

 Kattberättelser:

 

 Donna: Hon föddes i en kull med 3 perserkattungar och utvecklades lika bra som de andra 2 första veckorna. Men när det var dags för dem att börja äta på egen hand så var inte Donna ett dugg intresserad. Ett tag gjorde ju inget för hon fortsatte dia på mamma Fina Josefina. Men sen fanns det inte mer att hämta där och hon var ju tvungen att börja äta själv. De andra 2 som redan lärt sig det här med mat växte på sig men inte Donna, vi försökte med allt vi kunde komma på, med olika sorters mat, kattmjölk och gud vet allt. Men hon totalvägrade det gick inte att tvångsmata henne på något sätt. Hon började nu tyna bort, den grå pälsen ramlade av henne och hon var snart bara skinn och ben. Vi pratade nu om att det humanaste var ju att avliva henne. Det gick några dagar, men så bestämde vi att i morgon måste vi ta bort henne.

Den kvällen var ett bra program på TVn som vi skulle se och köpte färdiggrillad kyckling som vi tog in vid TVn. Rätt var det var hördes ett litet pip och vid mina fötter stod lilla Donna, mager och eländig med stora runda ögon. Jag lyfte upp henne i knät, där hon ofta fick ligga när jag tittade på TV. Men nu lade hon sig inte som hon brukar. Hon försökte sträcka sig fram mot bordet där min kycklingbit låg och hela hon var helspänd och hon skakade i kroppen.

Tror du att du kan äta kyckling som inte ätit en gnutta av någonting  frågade jag och skar loss en bit och höll i handen. Katten högg .. högg och högg på kycklingbiten och började TUGGA. Jag trodde inte mina egna ögon men Donna åt och det var helt otroligt! hela familjen glömde TV-programmet och bara satt och tittade på Donna.

Men det där kan väl inte vara bra sa min sambo när han återfått talförmågan, det är ju massor av starka kryddor på.... Men vadå, vi hade ju bestämt att ta bort henne nästa dag och var det nu så hon inte skulle leva så kunde hon ju få dö med mat i magen i alla fall, så jag lät henne hållas ett tag.  Sen gick jag in och lade henne i kattkorgen i katternas rum där syskonen sov gott. Vi satt sen resten av kvällen och lyssnade inåt kattrummet ifall det skulle komma något skrik därifrån om Donna blev dålig av kryddor o kyckling. Men hon sov lugnt när vi gick o la oss flera timmar senare.

Nästa morgon när jag kom in med mat till katterna hoppade en ganska pigg Donna ur korgen och direkt fram till matskålen och åt av den kattmat som de andra åt av. Tänk att det skulle till en grillad kyckling för att den här lilla kattungen skulle uppskatta mat. Donna blev en glad o harmonisk katt och fanns i vår familj i 11 år.

                                                                        **********

LILLEMAN:  I stallet där vi hade våra hästar tidigare, fanns en honkatt som fick kattungar stup i kvarten. Vi sa åt ägarna flera ggr att det var väl bättre att sterilisera henne, för hon var då ca 10 år och fick flera kullar i följd varje år. Men i augusti 2005 när hon fått en kull så försvann hon när ungarna var ca 5-6 veckor. Vi hörde ungarna pipa på höskullen och letade upp dem och tog ner i stallet. Byggde en liten inghängnad och ett litet sovhus till dem och hoppades att de skulle klara sig. Vi gav dem kattungemjölk och mat för kattungar. Det var 3 st och efter några dagar dog den ena. En grårandig var riktig pigg men den lilla svarta verkade svagare. Så en morgon jag kom till stallet hade dessa två tagit sig ur inhängnaden. Den grårandiga rulatade runt  i stallet, men den lilla svarta hade hamnat i rummet där vattenkranen fanns och den läckte så det var riktigt blött på golvet där. Mitt på golvet i vattnet, helt genomblöt satt den lilla svarta och skakade och pep. Jag tog upp honom och virade in honom i några handdukar vi hade i stallet och sen tog jag med mig bägge två hem när jag åkte därifrån. Första dagarna fick vi knappt i den svarta någonting han var väldigt svag, men var inte snorig eller verkade förkyld. Hans bror åt och busade runt i dotterns rum, där de fick bo. Men den svarta hämtade sig och började äta och växte snart ikapp sin bror. Den grå kattungen tog sen min son hand om och vi behöll Lilleman. Vår Sheltie-tik tog hand om Lilleman som vi kallade den svarta och han var jättenöjd med att ligga och gosa med henne en tid. Men han blev mer och mer busig. Kan komma i full fart och flyga en meter, om inte mer, och hänga sig i dörrkarmarna, för att sen kasa nedåt och då dra med sig tapetremsor. Försökte ju hitta en massa saker till honom som han kunde aktivera sig med, men inte var det lika roligt som att riva tapeter inte. Vi hoppades ju han skulle bli bättre efter vi kastrerat honom, men det hjälpte inte mycket. När så vår Sheltie-tik gick bort på hösten 2006 ändrade han beteendet lite och blev mer som en hund. Han gör mycket av det som hon gjorde. Kommer och möter i dörren, säger till genom att springa fram och tillbaka om det kommer en bil o stannar utanför. Hans specialitet förutom att riva tapeter är att skrämma livet ur en genom att gömma sig bakom dörrar och komma framflygande framför fötterna när man kommer gående och har annat i tankarna. Han är nu 2 år och visst, har han lugnat ner sig lite. Men fortfarande får han sina perioder av helt galna upptåg.

.

              

 

  

    

 

    

  

       

                

 

 

 

 Länkar till gif-bilder som jag inte gjort själv:

www.mikesfreegifs.com

www.vargen.de

 

Tapeten har jag själv gjort och

Här har jag hämtat knappar: